Landet epa

INTILL EN BENSINSTATION på Orust håller en timrad paviljong på att resa sig. Det doftar färskt trä; danska timmermän har just rest hem efter att ha rest upp stolpverket på sin plats. Nu formar det linjerna av en varningstriangel som reser sig över en plattform, och i toppen sitter en lampa som tänds om någon är där. Som en lanterna, eller en semafor.

Under året har konstnären Ruben Wätte arbetat tillsammans med ungdomar på Orust för att skapa en paviljong och mötesplats utifrån deras tankar om platsen de bor på. En bygd som präglats av sjöfarten, med alla små fyrar och båkar längs strandlinjen, och motorkulturen på land. Semaforen är tänkt som en mötesplats för epatraktorer – ett eget rum för ungdomar, och en paviljong tillägnad motorkulturens traditioner. I timmer? Först känns det som en inbyggd motsägelse. Men så börjar jag tänka att de nog är av samma skrot och korn ändå, de där traditionerna.

Sverige lär vara det enda landet i världen som har en särskild fordonsklass för långsamma farkoster för förare utan körkort. Kanske har vi också en av världens glesaste glesbygder?

Ska man gräva djupt finns anledningarna troligen i 1800-talets laga skiften, där byarna slogs sönder för att öka produktiviteten i jordbruken. Effekten blev en landsbygd av enstaka gårdar här och där, med långa avstånd emellan. För gles för kollektivtrafik, men trots allt bebodd. Frankrike och Norge ser till exempel inte ut på det sättet. Men nu är det som det är, och det är där nånstans epatraktorerna kommer in i bilden. Man måste ju ta sig.

TILL STADENS DRÖM OM landsbygden hör blanka sjöar, skogar och hus med skira glasverandor. Verkligheten präglas i stället mycket av sånt som kalhyggen, trasiga vägar, allt större och fler vindkraftsparker, planerade gruvor och inställd service. En evig pengabrist, som gör att man lär sig lösa det mesta själv, med det som finns till hands. Det är ur den sortens miljö som epakulturen har vuxit – förmågan att ta det som finns och bygga det som behövs.

Precis som timrarna gjorde. De som drog virke ur egen skog, brände tjära ur egna stubbar och skalade nävern av björkar för att täta taken, formade med tiden en nordisk träbyggnadstradition. De lade grunden till det som i dag räknas som fint, men från början sågs det som grovt, klumpigt och långt bortom stadens normer och ideal.

Så är det med epatraktorer också. Dels räknas de som fula och störiga. Dels finns en epa inte färdig att köpa, den måste göras. Före detta riktiga bilar skruvas om, sänks, saktas ner, omtolkas och blir en sorts egenartad bottenfauna i vägarnas ekosystem. Som långsamma djuphavsfiskar som stryker omkring med chassina tätt mot marken och långa antenner. Till hälften fordon, till hälften vardagsrum, ändlöst irriterande i sin långsamhet. Nu på väg till sin helt egna paviljong, byggd utan vare sig spik eller skruv.

Fotnot: Semaforen är ett verk av konstnären Ruben Wätte. Konstruktionen är delvis ritad av Fabel arkitektur, utförande av Ulrik Hjort Lassen med flera. Planerad invigning i mitten av november.

LANDET EPA
Publicerad i tidskriften RUM nr 11 2025
Text: Ylva Frid