Eko från Baltikum

Ett världsarv i Östersjön, med minnen av ockupationsmakten i behåll. Ylva Frid besöker ön där lokalkulturen blomstrar och allt har startat om – inte minst arkitekturen.

Saaremaa, Estlands västra skärgård. En ö stor som Gotland, och med samma sandiga tallskogar, ljunghedar och betesmarker. Hus med enorma stråtak står kvar här och var, stenmurar delar in landskapet runt gårdarna. Under fem decennier av sovjetisk ockupation var allt det här gömt bakom taggtråd – ön var hårt militariserad och gick inte att besöka alls. De små gårdarna tvångskollektiviserades, många hus beslagtogs av staten.

Nu, drygt tre decennier senare, är Saaremaa och resten av skärgården med sina drygt 2 000 öar skyddad som biosfärområde av Unesco – en modell som utvecklats för att kombinera skydd av kulturhistoriska miljöer och naturområden med stark lokal ekonomi. Betesmarker har restaurerats, små producenter levererar naturbeteskött och ostar till butiker och restauranger, och gårdar och hus erbjuder övernattning och bastubad.

Samtidigt finns skuggorna av det förflutna kvar. Vittrande kolchosbyggnader ligger kvar ute i landskapet, sida vid sida med nybyggda mejerier och smågårdar. Som en bild av ett land som håller kompassen mot framtiden, men inte glömmer historien och vad den berättar om vad som står på spel – även nu. I Sigrid Rausings bok Anteckningar från en kolchos skildrar hon hur maktövertagandet på 1940-talet gick till. Estlands journalister och redaktörer var de första att sändas till arbetsläger av olika slag, därefter övertog sovjetiska myndigheter alla tidningar och lät publicera artiklar av typen “Estlands folk firar anslutningen till Sovjetunionen”. Som i alla krig är det den som sitter på makten över berättelsen som styr vad som räknas som sanning. Även den fysiska miljön skrevs om: arkitekturen fick samma färg och innehåll som i resten av Sovjetunionen. Nu skriver man tillbaka historien.

Sedan Estland återfick sin självständighet 1993 har man tagit täten inom ekologiskt jordbruk i Europa. Nästan en fjärdedel av marken är ekologiskt brukad, vilket är mer än dubbelt så mycket som EU:s genomsnitt.

I Tallinn hänger ukrainska flaggor överallt, hela byggnader lyser i gult och blått på kvällen. Krigets konturer blir skarpare här, minnet av den ryska ockupationen är inte långt borta.

Vi reser några dagar, ser små bitar och delavsnitt. Som det är när man kommer utifrån: man har inte hela bilden, bara lösa intryck. Men ändå. Att man på så kort tid återställt berättelsen, och använt friheten för att värna natur och ekosystem. Det är satsningar som är gjorda från en nollpunkt som saknar motsvarighet i Sverige. Vi har tuffat på, inte behövt bygga om landet från grunden eller byta ut alla vägskyltar från en främmande makts språk. Hur kommer det sig då att vi ofta ändå inte anser oss ha råd med sådant som ekologiskt eller skyddad skog? De tankarna fortsätter eka långt efter att resan är slut.

EKO FRÅN BALTIKUM
Publicerad i tidskriften RUM nr 1 2026
Text: Ylva Frid