Iskallt uppdrag
TEXT YLVA FRID OCH SALKA HALLSTRÖM FOTO MARIELL LIND HANSEN OCH TIMO VIRMAVIRTA ( S . 101)
Norr om Nordkap, söder om Nordpolen. Världens nordligaste fine dining-restaurang ligger på Svalbard och har just fått ny kostym, av norska kontoret Snøhetta i samarbete med Verk.
Longyearbyen, Svalbard. Den lilla staden vid foten av Spetsbergen är en av världens nordligaste bebodda platser – med världens nordligaste fine dining-restaurang.
Här, mellan Nordkap och Nordpolen, råder tundraklimat med polarnatt från november till januari, och midnattssol från april till augusti. Årsmedeltemperaturen ligger mellan två och åtta minusgrader, och under det översta marklagret är jorden frusen flera hundra meter ner.
Nyligen har restaurangen i Huset – ortens samlingspunkt – fått en ny interiör av norska Snøhetta i samarbete med svenska Verk.
Det bitande arktiska klimatet och de långa avstånden har tvingat köket att bli uppfinningsrikt och att arbeta med det som finns. På menyn finns vildren, ripa, fisk och en stor mängd fermenterade och torkade råvaror som odlas, jagas eller samlas på plats. Kökschefen Alberto Lozano ansvarar för den arktiska avsmakningsmenyn på fjorton rätter.
— Den här platsen liknar verkligen ingenting annat, säger Julia Lackner, arkitekt på Snøhetta. Tillsammans med Marlene Fenger Vedal, Team lead interior på samma kontor, har hon utformat interiören.
– Kölden. Huset som står där helt ensamt, i det här utsatta och karga landskapet.
Huset stod färdigt 1951, och uppfördes av Store Norske Spitsbergen Kulkompani – kolgruvebolaget som drev Longyearbyen vidare efter att orten grundades som ”Longyear City” av den amerikanske affärsmannen John Munroe Longyear år 1906. Här fanns från början både samlingssal, kantin med smörgåsar och grytor, skola, postkontor och kyrka. Allt ritat av Jacob Hanssen (1892-1962), den norske arkitekten som också låg bakom biografen Colosseum Kino i Oslo.
I dag är kolgruvans tid förbi. Sedan 1980-talet när gruvdriften avtog har Huset varit en plats för fine dining med långa vinlistor för dem som reser till Svalbard för norrsken och polarberg. Samtidigt har det fortsatt att fungera som samlingspunkt för den lilla lokala befolkningen på knappt 2 600 personer. Med tiden hade dock interiören blivit spretig.
— Man får ta det som finns på Svalbard, säger Julia Lackner.
— Inredningen hade därför blivit mer och mer eklektisk. Man hade tagit sådant som funnits på plats, utifrån behov och lite som det föll sig. När vi tog fram den nya interiören tänkte vi hela tiden på det, hur vi kunde välja något som blir tåligt och inte kräver en massa fix.
Julia Lackner beskriver inledningen av arbetet som en sorts utgrävning: de gick igenom alla lager som fanns och använde det som grund för gestaltningen.
— Vi ville samla alla lösa trådar, och hitta något som går att bygga vidare på. Finna en ny tråd att spinna.
Inspirationen fann de i det obarmhärtiga landskapet runtom och behovet av att skapa värme i den karga miljön.
Färgpaletten rör sig från lila över blått till rött och orange som skapar värme och kontrast. På golvet ligger rött linoleum som följer med i husets och markens rörelser utan att spricka. För att inte det ständiga dagsljuset ska bli alltför påträngande under sommarhalvåret utformades en sorts ljusfilter till fönstren.
— Under den årstiden går det inte att avgöra om det är morgon eller mitt i natten — det är ljust hela tiden. För en middag av det här slaget ville vi skapa möjlighet till ett mer dämpat ljus.
När Wallpaper publicerade projektet i somras beskrev de estetiken som ”no snow globe-romance”, med rostfritt stål och skulpturalt skarpa trämöbler i kontrast till den varma basen.
Snøhetta ritade två av borden: en rund variant med konformat underrede och ett elliptiskt långbord med stenskiva. Ännu ett bord, V.AS.01, har designats av Anya Sebton för Verk. En ny karmstol i furu, signerad Verk och formgiven av Simmer, lanserades för första gången här. Samtliga stolar, med och utan armstöd, samt de runda borden har också producerats av Verk – tillverkade av Lammhults och Enströms snickerier.
Simon Anund, kreativ chef och medgrundare på Verk, berättar att samarbetet kom till av en slump.
Verk mötte Marlene Fenger Vedal, förklarar han, under ett panelsamtal på Designers’ Saturday i Oslo förra hösten och upptäckte att de har liknande idéer om material och hållbarhet.
– Och det visade sig bli det projekt som vi på Verk kanske är mest stolta över, en riktig fjäder i hatten.